Respekt?
Känns som att det inte finns en jävel här i världen som har respekt för mig,
känns ju sådär lagom bra.
Vänner fuckar ur, psyket slår i botten, skolan går åt helvete, saker krockar.
Orkar inte vara hemma.
Orkar inte med denna typ av livsstil längre.
Vill bara långt, långt bort och aldrig komma tillbaka.
Nya Zeeland? Med min älskade? Ja tack.
Fattar inte hur folk kan vara så jävla respektlösa hela tiden,
och göra allt för att trycka ned andra.
Jag har kommit fram till att jag är för snäll och omtänksam för mitt eget bästa,
men jag kan inte vara den där självsäkra personen som står i centrum hela tiden.
Jag är den typ av personen som bryr sig om andra mer än mig själv.
Jag sätter alltid andras välmående före mitt.
Varför tror du att jag är hemma så mycket från skolan?
Jo, det ska jag berätta för dig.
Det är för att jag totalt sliter ut mig för att hjälpa personer i min omgivning.
Jag tar på mig andras uppgifter, för att jag inte vill se dom misslyckas.
Jag lär ut, men får aldrig någonting tillbaka.
Jag avskyr att bli tagen för givet.
Det skulle kännas trevligt att någon gång få ett om bara ett litet, litet tack för allt arbete jag lägger ner på folk.
Men tänker jag efter... Ja, då finns det nog ingen som verkligen ser mig som en riktig vän.
Jag är ett verktyg fritt att använda, en sopkorg som aldrig blir full.
Om alla bara kunde inse.
Inse att man inte klarar av hur mycket som helst, även om man är stark.
Är det så otroligt svårt att förstå? Är det för surrealistiskt?
Sätt då för helvete ner fötterna på jorden, och ta en titt omkring dig.
Vad ser du?
Du ser lidande människor runt om dig, dom som alltid legat under ditt befäl.
Dom som gjort allt dom kan för att det ska gå bra för dig.
Ska du då bara stå där uppe i din lilla bubbla och titta ner på dom?
Det kanske är dags att kliva ned på jordytan, och ge tillbaka lite.
Hissa upp dessa människor som slitit så hårt,
och låt dom känna sig åtmistonde lite uppskattade.
Låt oss känna oss uppskattade.
Jag blir bara så fruktansvärt frustrerad över denna typ av situation.
Jag vet dessutom att jag inte är den enda som bär runt på dessa tankar.
Det är bara inte alla som vågar säga ifrån.
För säga ifrån, det är vad jag kommer att att göra nu.
Går man över linjen, då får man möta konsekvenserna.
Jag hoppas nog lite på att jag ska flytta ifrån denna pisshåla ändå,
så att jag kanske har en chans att starta om lite på nytt.
Kanske har jag dessutom en chans att hitta den där vännen som man alltid kan lita på,
som man kan ge till, och få tillbaka lika mycket, om inte mer?
Men hur stor är chansen, egentligen? Den är nog inte så stor ändå.
Se bara hur det har gått för mig. Jag har bott på ett flertal platser.
Har jag någonsin funnit en vän som jag kan luta mig emot, hur det än är för tillfället?
En vän som man kan skratta med, en vän som kan trösta en när man är ledsen?
En vän som man kan skratta med, en vän som kan trösta en när man är ledsen?
Nej.
Var finns du?
Jag skulle kunna skämta bort allt detta, och det har jag även gjort tidigare.
Men nu räcker det för fan!
Jag vill känna mig uppskattad och behövd. Jag vill inte vara den där "andra personen som alltid finns där". Jag vill någon gång få vara den personen som sätts i första hand.
Om du läser detta, kan du kanske tänka till på om det kanske finns någon som alltid ställer upp för dig på detta vis eller liknande.
Stanna upp, tänk till.
Denna personen mår kanske inte så bra som du tror.
Ta dig tid att ta reda på hur denna personen egentligen känner.
Du kommer inte att förlora något på det, du kan endast vinna på det.
Jag är förövrigt inte i skolan idag.
Mår dåligt, både fysiskt och psykiskt.
Tur att det bara är nio skoldagar kvar utav detta läsår.
Då slipper jag dig under sommaren i alla fall. Det ska bli så himla skönt.
Kommentarer
Postat av: anonym, eller?
Man kan vara den självsäkra personen som står i centrum, och känna precis likadant. bara så du vet. Allt är inte som det ser ut att vara alla gånger.
Postat av: Sofia
Jag har inte sagt någonting om det, men eftersom att jag inte är i den positionen så kan jag inte sätta mig in i den situationen. Jag vet situationen jag har, och det är den jag skriver om. Sen tycker jag att du kan ta och sluta vara anonym, och visa vem du är.
Trackback
