Nya laddaren till datorn (min gamla blev stulen, så jag tog en random som fanns i närheten och sen visade det sig att den var glapp och nu har den slutat fungera) har kommit.

Jag gick hem efter skolfotot för den som undrar. 

Sitter nu hemma i sängen, eftersom att jag blev hemma idag med. Var studiedag igår också.

Så vad har hänt sedan sist?
Jo, pappa åkte in akut till S:t Eriks sjukhus för att näthinnan lossnat.
Låg kvar i några dygn, men han är hemma nu. Och nu är hans öga läskigt. :c
Jag blev även (halv)faster i lördags också! Pappas son Jocke fick en liten sötnos till son, med namnet Emil! Sjukt gullig liten unge! Måste dit och hälsa på!
Grischan var borta hela helgen, så jag typ dog av saknad.
Han är också hemma nu, och jag är glaaaad!
Linnéas pojkvän, Robin, var här också. Trevlig grabb! 

Aja, nu får vi se vad som händer. Kanske drar en liten runda till Örebro, men vet inte.
Måste ju plugga också. Palla. 

Sötaste lilla Emil!

Sitter nu i mediakorridoren och lodar.
Klassen har gympa, men jag har fått en fet förkylning och början till feber över natten. 
Mår så jävla bra asså.
Lunch nu då, och sen skolfotografering.
Frågan är om man pallar stanna sen.
Fyfan.

Är så jävla frustrerad! Kom 29 sekunder (ja, jag kollade exakt)

Sitter nu vid syster och Elins skåp och väntar på att Fysiklektionen (som sen byts ut till Kemi) ska börja vid 12.05. KUL LIV.

Har fan aldrig något att skriva längre. :c

 

Sitter i mediakorridoren och väntar på att fotolektionen ska börja vid halv.
Det är sista lektionen för idag. 

Kan förövrigt säga att vi (mamma, syster, bror och brors flickvän)
åkte och kollade på hus igår. Kär tjej.
MÅSTE flytta dit känner jag, även fast det är i Österåker och jag skulle behöva gå upp en timma tidigare för att hinna med bussen till skolan. Det skulle fan vara värt det!
Åh, jag skulle fan ha en stor walk-in closet. Älskart. 

Jaja, nu börjar lektionen. HEJDÅ.

Sitter hemma och lyssnar på Adele - Someone Like You på repeat. 
Precis utanför huset lägger dom ny asfalt, så det låter hela tiden. 
Kul dag.

Sitter utanför klassrummet som Elin sitter i. I mediakorridoren. ARGHSLNLJBG. Tråkigt.
Vid 11.55 börjar Fysiken. Och sen ska jag ha Kemi. PALLA.
Engelska efter det och sen sluuuut.
Sen hem och plugga och städa. WUH. 


Bild från dagens fotolektion:

Använda fotorullar.

 

I let it fall, my heart,
And as it fell you rose to claim it.
It was dark and I was over,
Until you kissed my lips and you saved me.
My hands they were strong, but my knees were far too weak,
To stand in your arms without falling to your feet.
When I lay with you I could stay there,
Close my eyes, feel you here forever,
You and me together, nothing gets better.

Är så sjukt off här alltså.

Jaja, sitter i skolan och väntar på att Samhällskunskapen ska börja vid 12.20. 

Har varit någon slags paus från allt. Har inte orkat bry mig riktigt.

Oavsett, det är över en månad sen min Grischan åkte tillbaka till Tyskland,

© My pic! By Sofia Staaf.

Det är lätt att relatera.

© My pic! By Sofia Staaf.

Helt plötsligt är det över.
Om jag ska lyckas formulera mig någorlunda, följer alltså texten jag skrev på min dayview. 

Kan inte förstå att min älskade Grischan är tillbaka i Tyskland nu.
Det känns så skumt och konstigt att nu bara kunna se honom på den kalla, platta skärmen. 
Jag vill kunna röra hans ansikte, ta den där underbara kroppen i mina armar, 
kyssa dom där mjuka, stora läpparna. 
Men det får jag vänta med att göra tills (förhoppningsvis) mellan jul och nyår. 
Planeringen för den visiten rullar nog igång inom en väldigt snar framtid. 
Oavsett, jag saknar denna människa så otroligt mycket. 
För du och jag, Grischan... Du och jag, vi är allt jag vet. 
Jag älskar dig för evigt.


Känslan när du gick ifrån mig, in mot säkerhetskontrollen, 
var som om någon tog en kniv och stack den i mitt bröst. 
Någon slog mig hårt i magen. 
Någon fyllde mina ögon med tårar. 
Att sen även se dig stående i den där oändliga kön,
som var på området jag inte fick beträda sen... 
Du stod där och tittade på mig med en bedjande blick,
som om du inte ville annat än att springa till mig. 
Det var så jag kände. 
Jag klarade knappt av att se dig där. 
Så nära, men så långt bort. 
Jag kunde se dig, men inte röra eller höra dig. 
Sen försvann du mer och mer i folkmassorna. 
Jag flyttade på mig så att jag skulle kunna se dig bättre. 
Du närmade dig dörren som skulle skymma sikten för mig. 
Du tittade bakåt en sista gång, men du såg mig inte eftersom att jag flyttat på mig. 
Jag sprang tillbaka till platsen jag var på innan, i hopp om att du skulle se mig då. 
Men det var för sent, du tittade inte bakåt igen. 
Sen försvann du. 
Borta som en vind. 

Det var då jag verkligen insåg att det kommer att
ta en sådan lång tid innan jag får ha dig i min famn igen. 
Jag kände mig snurrig, och var tvungen att sätta mig ned på en stol i närheten. 
Där satt jag i min ensamhet och grät som ett barn. 
Jag saknade dig så otroligt mycket redan. 
Jag saknade att se ditt underbara leende.
Jag skickade iväg ett sms där jag bad dig om att komma tillbaka,
för jag klarar mig inte en sekund utan dig. 
Du svarade med dom tre magiska orden. 
I love you. 
Det gjorde inte min kramp i magen ett uns bättre. 
Jag vek mig automatiskt dubbel och kände hur ansiktet blev helt blött
på en nanosekund och att det redan
droppade ned på golvet under mig. 
Jag visste att detta inte skulle vara en lätt match. 

Jag skyndade mig mot min mor som kört oss till flygplatsen. 
Vi gick till informationen och frågade om det fanns någonstans där man kunde se när passagerarna kliver på flyget. 
Därefter satte vi oss i bilen och körde dit dom hade
gett oss direktiv att åka för att se flygen bäst. 
Där stod inte bara min kärleks flygplan, utan även fem andra om jag minns rätt. 
Det blev lite förvirrande, men när ett av flygen rullade ut mot startbanan för att sedan lyfta, insåg jag vilket flyg som var rätt. 
Jag gick ner mot flygplatsen igen, fram till staketet. 
Där stod jag med tankarna om att slänga mig över staketet, springa mot ditt flyg och kasta mina armar runt dig.
Jag ville följa med dig och se din värld.

När min mor sedan sa att jag skulle synas mer där uppe på kullen, gick jag dit. 
Ett till flyg rullade ut och lyfte.
Ett tredje flyg öppnade sedan dörrarna och släppte in passagerarna. 
Bland passagerarna fanns min Grischan.
Jag kände hur mitt hjärta började bulta hårdare igen, och hur tårarna igen började stiga i mina någorlunda torra ögon.
Nu åker han snart. 
Mobilen lät ut ett sms. 
Det var ett sms från den finaste, och handlade om att han kommit på flyget. 
Jag försökte ringa honom, i hopp om att få höra hans ljuva stämma igen. 
Men det var för sent. 
Hans mobil var redan avstängd.

Nu var det dags för även detta flyg att rulla ut mot startbanan. 
När det sen rullade framåt snabbare och snabbare, och tillslut lyfte upp mot molnen, 
kände jag mig verkligen som världens mest ensamma människa. 
Nu skulle det dröja tills vi sågs igen...

Jag har aldrig varit lyckligare än jag varit denna vecka. Att få träffa min enda stora kärlek vareviga sekund i en hel vecka var det bästa som någonsin hänt mig.


Grischan...
I really hope that you understand how incredibly much you mean to me.
As I said, I can not live a second without you. 
You are my life.
I love you.