När kärlek är underbart och gör ont.

Det är så underbart att träffa dig varje dag, skratta och ha kul. Ditt leende är det underbaraste som finns och ditt skratt är sådär underbart mullrigt. Jag älskar att se lyckan stråla genom dina ögon vetandes att det är jag som gjort att du är lycklig - även fast jag förstår att du också ofta har det svårt. Att kunna göra dig varm inombords är något jag för alltid vill göra. 
 
Men sen när du tillslut måste gå av någon anledning brister mitt hjärta i tusen bitar. Att du lämnar mig här ensam igen är det värsta som kan hända. Skulle allt vara som jag själv önskar, skulle du stanna och aldrig mer gå. Men så är det inte. Jag måste vara realistisk och inse att du inte vill ha mig, jag måste sluta drömma. Du kommer aldrig älska mig så som jag älskar dig. Och det gör ont. 

MEN BRA DÅ.

Nya laddaren till datorn (min gamla blev stulen, så jag tog en random som fanns i närheten och sen visade det sig att den var glapp och nu har den slutat fungera) har kommit.
Vilken tur att den var PRECIS som på bilden och i beskrivningen. VAD BRA.

Det man kopplar in i datorn är helt annorlunda, det är mycket kortare, i annat material än visats, den har det som blev döden för min gamla laddare.
Delen man kan byta ut så att man kan koppla in laddaren i uttag för till exempel USA,
är för liten och i en annan nyans än resten av laddaren. 
NÖJD.
Host.


Min laddare.
Laddaren som visades när jag beställde.

Tisdag.

Jag gick hem efter skolfotot för den som undrar. 

Sitter nu hemma i sängen, eftersom att jag blev hemma idag med. Var studiedag igår också.

Så vad har hänt sedan sist?
Jo, pappa åkte in akut till S:t Eriks sjukhus för att näthinnan lossnat.
Låg kvar i några dygn, men han är hemma nu. Och nu är hans öga läskigt. :c
Jag blev även (halv)faster i lördags också! Pappas son Jocke fick en liten sötnos till son, med namnet Emil! Sjukt gullig liten unge! Måste dit och hälsa på!
Grischan var borta hela helgen, så jag typ dog av saknad.
Han är också hemma nu, och jag är glaaaad!
Linnéas pojkvän, Robin, var här också. Trevlig grabb! 

Aja, nu får vi se vad som händer. Kanske drar en liten runda till Örebro, men vet inte.
Måste ju plugga också. Palla. 



Sötaste lilla Emil!



Sjuuuuuk.

Sitter nu i mediakorridoren och lodar.
Klassen har gympa, men jag har fått en fet förkylning och början till feber över natten. 
Mår så jävla bra asså.
Lunch nu då, och sen skolfotografering.
Frågan är om man pallar stanna sen.
Fyfan.

FUCKINGHORFAN.

Är så jävla frustrerad! Kom 29 sekunder (ja, jag kollade exakt)
försent till Kemilektionen.
Och då var dörren låst.
Hatar Petri.
Så jävla.... AHHH!!!
Och sen när jag gick förbi salen (det är fönster ut till ljusgården), så såg han mig,
men vände bort huvudet som ingenting.
Horjävel.
Hatar honom.
Så jävla hårt.
Fan.
DÖ.

Kemi och Fysik.

Sitter nu vid syster och Elins skåp och väntar på att Fysiklektionen (som sen byts ut till Kemi) ska börja vid 12.05. KUL LIV.

Har fan aldrig något att skriva längre. :c


 

Gillar fortfarande använda fotorullar.

© My pic! By Sofia Staaf.


Sista lektionen snart.

Sitter i mediakorridoren och väntar på att fotolektionen ska börja vid halv.
Det är sista lektionen för idag. 

Kan förövrigt säga att vi (mamma, syster, bror och brors flickvän)
åkte och kollade på hus igår. Kär tjej.
MÅSTE flytta dit känner jag, även fast det är i Österåker och jag skulle behöva gå upp en timma tidigare för att hinna med bussen till skolan. Det skulle fan vara värt det!
Åh, jag skulle fan ha en stor walk-in closet. Älskart. 

Jaja, nu börjar lektionen. HEJDÅ.

Hemma igen.

Sitter hemma och lyssnar på Adele - Someone Like You på repeat. 
Precis utanför huset lägger dom ny asfalt, så det låter hela tiden. 
Kul dag.

Saknad.

Tills vi möts igen sitter jag och räknar dar.
Du är speciell, för mig helt underbar.

I väntan på Fysiken.

Sitter utanför klassrummet som Elin sitter i. I mediakorridoren. ARGHSLNLJBG. Tråkigt.
Vid 11.55 börjar Fysiken. Och sen ska jag ha Kemi. PALLA.
Engelska efter det och sen sluuuut.
Sen hem och plugga och städa. WUH. 


Bild från dagens fotolektion:


Använda fotorullar.

© My pic! By Sofia Staaf.

 



.

I let it fall, my heart,
And as it fell you rose to claim it.
It was dark and I was over,
Until you kissed my lips and you saved me.
My hands they were strong, but my knees were far too weak,
To stand in your arms without falling to your feet.
When I lay with you I could stay there,
Close my eyes, feel you here forever,
You and me together, nothing gets better.



Så sant.

Vänskap är som ett bankkonto.
Man kan inte ta ut gång på gång utan att sätta in något.

Fredag.

Är så sjukt off här alltså.

Jaja, sitter i skolan och väntar på att Samhällskunskapen ska börja vid 12.20. 
Sen slutar jag, vid 13.50. Hade sovmorgon idag också, för Programmering C var inställt,
så fösta lektionen började vid 10.10 och var Operativsystem Linux.
Satt bara och tankade slackware, med det tog sådan jävla tid, så jag stoppade den. 

En hel del skit har hänt och jag orkar inte med någonting längre. 

Men men, har ju en del nya lärare här på KTC. Bland annat Brenda Griffin, som är min engelskalärare. Är så sjukt glad över att ha en bra lärare igen efter Robert.

Wellwelllllllllll. Snark.

Bjuder på två bilder från Gränna.



© My pics! By Sofia Staaf.

Just nu:


Paus från allt.

Har varit någon slags paus från allt. Har inte orkat bry mig riktigt.

Oavsett, det är över en månad sen min Grischan åkte tillbaka till Tyskland,
och jag blir galen av saknad.
Förhoppningsvis så kommer det gå "snabbare" tills vi kan träffas igen, tack vare att skolan börjar imorgon. På KTC, inte Linden som jag gick på förut. Allt är nytt.
Allting kommer vara så annorlunda denna höst, så det kommer nog vara en lång sådan. 

Så vad har jag haft för mig?
Ja, jag har varit på Kajrocken. 
Drog på en minisemester med mamma och syster till High Chaparral i några dagar. 
Inte mycket alltså. 

Nu sitter jag i alla fall i rummet jag städat i två dagar i rad nu (det var kaos förut, ingen har varit i rummet på typ ett halvår, och ingen har använt rummet på läääänge), och hoppas på att jag ska kunna få detta rummet.
Kan säga att det är riktigt stor skillnad från innan.
Kan kanske lägga upp någon före- och efterbild. 

Jaja, nojar sönder för skolan imorgon.
Hejdå.


Bild från resan till High Chaparral. Visingsö i Vättern, stående vid Brahehus.

© My pic! By Sofia Staaf.

Det är mörkt nu.

© My pic! By Sofia Staaf.

Jag minns det som igår.


You send me to an early grave.

Världens underbaraste låt. 


Det är lätt att relatera.

Saknaden är för stor.

© My pic! By Sofia Staaf.

Och lyckan var som bortblåst.

Helt plötsligt är det över.
Om jag ska lyckas formulera mig någorlunda, följer alltså texten jag skrev på min dayview. 

Kan inte förstå att min älskade Grischan är tillbaka i Tyskland nu.
Det känns så skumt och konstigt att nu bara kunna se honom på den kalla, platta skärmen. 
Jag vill kunna röra hans ansikte, ta den där underbara kroppen i mina armar, 
kyssa dom där mjuka, stora läpparna. 
Men det får jag vänta med att göra tills (förhoppningsvis) mellan jul och nyår. 
Planeringen för den visiten rullar nog igång inom en väldigt snar framtid. 
Oavsett, jag saknar denna människa så otroligt mycket. 
För du och jag, Grischan... Du och jag, vi är allt jag vet. 
Jag älskar dig för evigt.


Känslan när du gick ifrån mig, in mot säkerhetskontrollen, 
var som om någon tog en kniv och stack den i mitt bröst. 
Någon slog mig hårt i magen. 
Någon fyllde mina ögon med tårar. 
Att sen även se dig stående i den där oändliga kön,
som var på området jag inte fick beträda sen... 
Du stod där och tittade på mig med en bedjande blick,
som om du inte ville annat än att springa till mig. 
Det var så jag kände. 
Jag klarade knappt av att se dig där. 
Så nära, men så långt bort. 
Jag kunde se dig, men inte röra eller höra dig. 
Sen försvann du mer och mer i folkmassorna. 
Jag flyttade på mig så att jag skulle kunna se dig bättre. 
Du närmade dig dörren som skulle skymma sikten för mig. 
Du tittade bakåt en sista gång, men du såg mig inte eftersom att jag flyttat på mig. 
Jag sprang tillbaka till platsen jag var på innan, i hopp om att du skulle se mig då. 
Men det var för sent, du tittade inte bakåt igen. 
Sen försvann du. 
Borta som en vind. 

Det var då jag verkligen insåg att det kommer att
ta en sådan lång tid innan jag får ha dig i min famn igen. 
Jag kände mig snurrig, och var tvungen att sätta mig ned på en stol i närheten. 
Där satt jag i min ensamhet och grät som ett barn. 
Jag saknade dig så otroligt mycket redan. 
Jag saknade att se ditt underbara leende.
Jag skickade iväg ett sms där jag bad dig om att komma tillbaka,
för jag klarar mig inte en sekund utan dig. 
Du svarade med dom tre magiska orden. 
I love you. 
Det gjorde inte min kramp i magen ett uns bättre. 
Jag vek mig automatiskt dubbel och kände hur ansiktet blev helt blött
på en nanosekund och att det redan
droppade ned på golvet under mig. 
Jag visste att detta inte skulle vara en lätt match. 

Jag skyndade mig mot min mor som kört oss till flygplatsen. 
Vi gick till informationen och frågade om det fanns någonstans där man kunde se när passagerarna kliver på flyget. 
Därefter satte vi oss i bilen och körde dit dom hade
gett oss direktiv att åka för att se flygen bäst. 
Där stod inte bara min kärleks flygplan, utan även fem andra om jag minns rätt. 
Det blev lite förvirrande, men när ett av flygen rullade ut mot startbanan för att sedan lyfta, insåg jag vilket flyg som var rätt. 
Jag gick ner mot flygplatsen igen, fram till staketet. 
Där stod jag med tankarna om att slänga mig över staketet, springa mot ditt flyg och kasta mina armar runt dig.
Jag ville följa med dig och se din värld.

När min mor sedan sa att jag skulle synas mer där uppe på kullen, gick jag dit. 
Ett till flyg rullade ut och lyfte.
Ett tredje flyg öppnade sedan dörrarna och släppte in passagerarna. 
Bland passagerarna fanns min Grischan.
Jag kände hur mitt hjärta började bulta hårdare igen, och hur tårarna igen började stiga i mina någorlunda torra ögon.
Nu åker han snart. 
Mobilen lät ut ett sms. 
Det var ett sms från den finaste, och handlade om att han kommit på flyget. 
Jag försökte ringa honom, i hopp om att få höra hans ljuva stämma igen. 
Men det var för sent. 
Hans mobil var redan avstängd.

Nu var det dags för även detta flyg att rulla ut mot startbanan. 
När det sen rullade framåt snabbare och snabbare, och tillslut lyfte upp mot molnen, 
kände jag mig verkligen som världens mest ensamma människa. 
Nu skulle det dröja tills vi sågs igen...

Jag har aldrig varit lyckligare än jag varit denna vecka. Att få träffa min enda stora kärlek vareviga sekund i en hel vecka var det bästa som någonsin hänt mig.


Grischan...
I really hope that you understand how incredibly much you mean to me.
As I said, I can not live a second without you. 
You are my life.
I love you.



© My pic! By Sofia Staaf.


Tidigare inlägg
RSS 2.0